Sedan gick Jesus med dem till en plats som kallas Getsemane, och han sade till lärjungarna: ”Sätt er här medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner, och han greps av sorg och ångest och sade till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Matt 26:36-39)

I texten om Trädgården i Getsemane vill tanken ovillkorligen gå till en annan trädgård. Edens trädgård. I den första trädgården litade inte människan på att Guds väg var bäst för henne. Hon gick sin egen väg men förstod inte priset för sitt val. Människan i den andra trädgården förstod i allra högsta grad priset för sitt val. Trots det valde han att lita på att Guds väg var bäst.

Så ofta har jag tänkt om det som hände i Eden; hur kunde Gud “straffa” dem så hårt, de förstod ju inte. Nej, det förstod inte så kanske var det inte alls ett straff utan en konsekvens eller en tvungen åtgärd. En räddning. Han visste ju redan då vem som skulle ta det verkliga straffet av människans svek. Han själv.

Människan förstår inte konsekvenserna av hennes handlingar. Hon har inte hela bilden och därför gör hon många misstag. Hon sårar sig själv och andra. Hon är stark ibland och svag ibland. Klok ibland och helt galen ibland. Han i trädgården vet allt detta men är så vansinnigt förälskad i henne. Han vill ha henne tillbaka. Och för det måste han betala ett omänskligt högt pris. Därför skälver hans kropp och ångesten kryper i honom när han ber sin far om en annan utväg. Ett annat sätt att vinna tillbaka henne. Men det finns inget annat sätt. Han måste skiljas från sin far, från livet självt och gå in i mörkret. Ensam.

Så han gör det. Tar på sig all skit som hänt och som någonsin kommer hända och säger “Förlåt dem fader, för de vet inte vad de gör”(Luk 23:34). Han dör för att hon ska få leva.

För att deras kärlekshistoria inte ska ta slut. Aldrig någonsin.

Det kan verka så ibland, men Gud har inte utlämnat människorna till deras galenskap och kortsiktighet. Han är där, plockar upp skärvor och skapar nytt. Hela tiden. Varje litet svek som egentligen skulle fört henne längre bort från honom, heligheten själv, har ingen effekt. Nu när Jesus genom sin död sagt ett evigt “förlåt henne för hon vet inte vad hon gör” finns INGET som kan skilja henne från kärleken själv längre. Allt som är hans är nu hennes. Hon hör hemma hos honom. Deras kärlek har inget slut. Hans hjärta bultar av längtan att få ta emot henne på andra sidan.

Om hon vill såklart.

I Edens trädgård gömmer sig människan när Gud ropar “Var är du?” (1 Mos 3:9).  I Getsemane trädgård är det som om Jesus svarar och säger “här är jag!”. Han kliver in i det skuldtyngda tomrum som uppstått. När Jesus svarar på den frågan finns ingen fördömelse, ingen skuld, igen skam. Ingen synd. Allt ersätts av Jesus. I honom blir människan funnen, av Gud, som så länge sökt hennes hjärta. I sin bristfällighet blir hon helt uppslukad av kärlek. Det finns inget utrymme kvar för något annat.

Bara kärlek.

Skrivet av Emelie Rönnerfors