Vi säger ibland att Jesus är allt vi behöver. Ganska ofta omedvetna om den otroliga innebörd och sanning som dessa orden döljer.

Påskens händelser porträtterar fullheten av denna sanning. Det exodus som judarnas folk fick uppleva från Egypten är ett faktiskt Guds ingripande i tiden som står som en profetisk pekare mot ett än större exodus för en hel mänsklighet. Det exodus som skulle komma med Jesus.

Lammets blod som skulle strykas på vårt hjärtas dörrpost, så att döden måste gå oss förbi. Guds folk är ett folk som ska leva om vi än dör.

Uttåg ur syndens slaveri och uttåg från död under främmande makt. Till ett liv i frihet; frihet att fira gudstjänst, att dela gemenskap, frihet att välja ett annat liv och det avgörande att vi börjar leva våra liv i riktning mot löfteslandet.

Det kanske inte blev så fantastiskt som du tänkt dig – alltid. Trots uttåget. Israels folk började tvivla i öknen. De förlorade blicken mot löfteslandet – deras riktning. De förlorade tacksamheten över det Gud gav dem, manna från himlen och friskt vatten från klippan. Han var dem nära – han ledde dem både om dagen och natten. De var fria att tillbe. Och att leva med riktning, syfte och mål.

Vi må leva i öknen. Men vi lever våra liv med en riktning. Nattvarden påminner oss om denna fullhet – “i nattvarden förkunnar vi Herrens död tills dess han kommer åter”. Vi får leva av brödet och av vinet – försoningen. Friheten och kallelsen till ett nytt liv. Med riktning. Gud ger oss manna (Ordet) och han ger oss av sitt levande vatten (Anden). Anden som är försmaken på det tillkommande rikets (löfteslandets) härlighet och fullkomlighet. Vi har gemenskapen – och tjänsten inför Guds ansikte.

Redan nu men ännu inte.

Vi är inte kvar i Egypten. Men ännu är inte allt i fullkomlighet. Men vi är på väg. Vi lever med riktning. Vi vet vart vi ska. Siktet inställt på löfteslandets. Och under tiden så har vi alla dessa välsignelser att leva av. Försoningen och frihet från synd, Anden, Ordet, Gemenskapen och tjänsten inför Gud. Mening med livet i den riktning våra liv fått. Och det eviga livets löfte genom Lammets blod.

Allt detta förkunnar påsken. Kristus är i sanning allt vi behöver. Hela det kristna livet porträtteras i exodus – hela det kristna livet är i Kristus fördolt och uppenbarat. Kolosserbrevet säger att “i Kristus är visheten alla skatter gömda.” (Kol 2:3)

Allt finns här. Allt finns i Kristus.

Påskens budskap är värt att återbesöka – att leva av.

Easter Revisited.

Jakob Rönnerfors
Pastor @ CENTRO

Undervisning från skärtorsdagen - påskens innebörd och verklighet


And they found the stone rolled away from the tomb, but when they went in they did not find the body of the Lord Jesus. While they were perplexed about this, behold, two men stood by them in dazzling apparel. And as they were frightened and bowed their faces to the ground, the men said to them, “Why do you seek the living among the dead?”  (Luke 24:2-5 ESV)


Sometimes it is hard to imagine, for us moderns, what the news of the resurrection of Jesus meant to his followers on that first Easter. We are so far removed from the experiences of those first witnesses and have heard the story so many times that we often become desensitized to its original significance. This man, on whom the hopes of his followers were set as the liberating Messiah, had been abandoned by his friends and sentenced to death on a cross only a couple of days before. Jesus, a miracle worker who spoke with authority and challenged the religious and political establishment of his day, arousing both the most fervent devotion and bitter hatred, had ultimately been defeated by the powers that be. This left the crowds who followed him confused and disappointed, his enemies happily vindicated in their scorn towards him, and his closest friends and family sobbing in despair. Death seemed to have had the last word. Jesus had failed to shake up the status quo, and for those who had set their hopes on him, it meant going back to business as usual. The hope for change and transformation had died with Jesus on that cross. That’s why the women who prepared the spices and ointments for Jesus’ body were so perplexed and bewildered at the sight of the empty tomb, as was Peter when he ran to see for himself after hearing them.

Resurrection Sunday is a day of bewilderment and amazement, marvel and perplexity; all-too-human reactions to the strangeness and uniqueness of this event. I can only imagine the visceral joy and instinctive agitation experienced by those early witnesses, their adrenaline pumping as they grappled with the awe-striking news. Jesus is alive? Jesus is alive! Imagine the women walking (running?) back from the empty tomb to see the disciples with an indescribable lightness filling their whole being, their feet numbly trembling, their hearts racing, their intellects shaken. What had just happened? Imagine words failing them in their attempts to describe what they had just seen, their eyes filled with unspeakable hope and tears of joy running down their cheeks. He who was crucified is risen! Imagine the unquenchable bliss overcoming them despite of their witness being met with disbelief. These women couldn’t unsee what they had just seen. No one could take that away from them. Their world had been shattered down to pieces just a few days before, and from its ruins, a new world was being made before their eyes.

For Christians, the Resurrection is more than a historical event, it’s the recognition of a new arrangement of reality expressed in a new way of life. Death has no longer the last word. The hope of change and transformation becomes actualized. That is to say, Jesus brings new life, not only after we die, but presently in the here and now. As Peter Leithart puts it, “Jesus rises bodily from the dead and his new life among us is the diffused new life of the Spirit of the Risen One.” Thankfully, not only can we imagine the Resurrection, but we can fully participate in it.


Written by Ulises Navarro Aguiar

The Lamb

“Then Moses called all the elders of Israel, and said to them, ‘Select lambs for yourselves according to your families, and kill the passover lamb. Take a bunch of hyssop and dip it in the blood which is in the basin, and touch the lintel and the two doorposts with the blood which is in the basin; and none of you shall go out of the door of his house until the morning. For the Lord will pass through to slay the Egyptians; and when he sees the blood on the lintel and on the two doorposts, the Lord will pass over the door, and will not allow the destroyer to enter your houses to slay you. You shall observe this rite as an ordinance for you and for your sons for ever. And when you come to the land which the Lord will give you, as he has promised, you shall keep this service. And when your children say to you, ‘What do you mean by this service?’ you shall say, ‘It is the sacrifice of the Lord’s passover, for he passed over the houses of the people of Israel in Egypt, when he slew the Egyptians but spared our houses.’ And the people bowed their heads and worshiped.” (Exodus 12:21-28)


Have you seen the movie Elysium (now on Netflix)? Matt Damon plays the renegade ex criminal who tries to change his ways by working a low-paid factory job. When by accident exposed to lethal radiation and just given a few days to live he tries desperately to get to outer space station Elysium – where the rich live comfortable lives away from poor earth. On Elysium every citizen has exclusive axess to medical-miracle-pods that can heal any injury or sickness. In a series of horrible events Damon’s character is given the choice to save either himself or provide healing to all people on earth. He does the brave and right thing and sacrifices himself. He dies a hero’s death.

This is the meaning of Easter – One dies for the many. The above Scripture is a forerunner to our Christian Easter. But why is a sacrifice needed? Why always this bloody ordeal, year after year?

Let me give you some context: It was through the blood of the lamb that Israel’s firstborns were saved in Egypt. No salvation was given without blood and sacrifice. In the same way there is a price to be paid for the wrongdoings of mankind, past and future. Where a debt is due, a price has to be paid. Death is coming to everyone sooner or later, this is the consequence of the fall of man.

In the text from Exodus death and judgement came sooner. In order for it to pass the Israelites, the sacrifice of the lamb erased the consequence of sin and the firstborns of the Israelites were spared. It was not because of the sinlessness and righteousness of the Israelites, but because of the sacrifice of the lamb and its blood.

Jesus is introducing the Institution of the Lord’s Supper during the celebration of the passover lamb. A mind-blowing timing. He directs our focus on himself when he says that the breaking of his body and the shedding of his blood is the new covenant (Luke 22:19-20). The Communion is deeply connected to the events of the Cross, where Jesus is going to be sacrificed like a passover lamb and His blood will let death pass from us on the day of judgement. He is the last passover lamb, but what a lamb!

Listen, it takes more than a lamb or a brave man to save humanity and restore broken relationships and health. Jesus gave up himself like a passover lamb, but his death was the last sacrifice ever needed. It took God’s all to do it. No work in all of history or creation is more important than the saving sacrificial death on the cross. Why? Because it restores all that is broken.

At the end scenes of Elysium the medical-miracle-pods are sent to the dying and sick population on earth for free. Because of the sacrifice of the one, healing came to the many. In the same way ,the consequence of the Lamb’s sacrifice on the cross changes everything.

(https://www.youtube.com/watch?v=f4gmgTebHog) (Elysium spoiler alert)

Written by Pierre Nordling


Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. Och när de kom till den plats som kallas Dödskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: “Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”  Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Men rådsherrarna hånade honom och sade: “Andra har han frälst. Nu får han frälsa sig själv om han är Guds Messias, den Utvalde.” Även soldaterna kom fram och hånade honom. De räckte honom surt vin och sade: “Om du är judarnas kung, fräls då dig själv!” Över honom fanns det också ett anslag: “Detta är judarnas kung.”

En av brottslingarna som var upphängda där hånade honom och sade: “Är inte du Messias? Fräls då dig själv, och oss också!” Men den andre tillrättavisade honom och sade: “Fruktar du inte ens Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: “Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.” 

Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen. Solen förmörkades, och förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: “Far, i dina händer överlämnar jag min ande.”  När han hade sagt detta, gav han upp andan.

När officeren såg vad som hände, ärade han Gud och sade: “Den mannen var verkligen rättfärdig.” När allt folket som hade samlats som åskådare såg vad som hände, slog de sig mot bröstet och vände hem igen.  (Luk 23:32-49)


Rådsherrarnas tänkte precis så som vi människor ofta gör, på sig själva. På sina egna behov först. Jesu behov ur ett mänsklig synvinkel var uppenbart; att komma ner från korset. Och det snabbt. Rådsherrarna använde rätt ord om vad som just nu höll på att hända framför deras ögon. Men de blandade ihop ordningen på orden. Jesus var inte ute efter att rädda sig själv. Jesus var ute efter att rädda världen. Han hängde på korset för andra. Han hängde där för att precis det som rådsherrarna säger skulle gå i uppfyllelse, att ”andra” skulle bli frälsta.

Jesu Ord på korset är förbluffande. När Jesus ser på folket, på rådsherrarna, på soldaterna som spikat fast honom på korset, så brister han inte ut i ilska och förakt. Utan, – Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Dessa ord är rotade i en djup självuppoffrande och utgivande kärlek. Precis som hans kropp håller på att brista på korset, så är dessa Jesu ord ett uttryck för något mycket djupare som redan brustit – Guds hjärta. Jesus var inte intresserad av att hjälpa sig själv. Jesus kom för att hjälpa andra. Rövaren på korset hade rätt, Jesus hade bara kunnat lyfta ett finger, så hade en hel armé av änglar kommit för att rädda honom. Men nej. Jesus hängde inte där för att visa sin makt. Jesus hängde inte där för att hjälpa sig själv. Han hängde där för att frälsa dig och mig. Det var för just detta syfte han hade kommit. Det var för detta syfte som Gud blev människa. För att dö på ett kors. När han dog på korset så är det ett uttryck för ett hjärta som av kärlek brustit för en hel värld.

Förhänget var den vägg i templet som skiljde Guds närvaro från folket. När Jesus dör så brister denna vägg. Guds hjärta bryts för den värld han skapat och hans kärlek väller ut över en hel värld. En kärleksvåg som sedan dess genom Guds folk fortsätter att beröra världen.

Genom Jesus död och uppståndelse så riktas Guds kärlek mot dig. Kallelsen till dig och mig är att bejaka och uppleva denna gränslösa kärlek. Den kärlek som är så vid, så hög och så djup att den inte dömer de som hånar honom eller spikar upp honom på ett kors, utan som istället tillskriver nåd – Fader, förlåt dem.

När vi bejakar hans kärlek mot oss blir vi en del av den kärleksrörelse som han startade. Och vi kan leva våra liv så att också andra får se och uppleva Guds kärlek.


Skrivet av Jakob Rönnerfors


Then Jesus went with his disciples to a place called Gethsemane, and he said to them, “Sit here while I go over there and pray.” He took Peter and the two sons of Zebedee along with him, and he began to be sorrowful and troubled. Then he said to them, “My soul is overwhelmed with sorrow to the point of death. Stay here and keep watch with me.” Going a little farther, he fell with his face to the ground and prayed, “My Father, if it is possible, may this cup be taken from me. Yet not as I will, but as you will.”  Then he returned to his disciples and found them sleeping. “Couldn’t you men keep watch with me for one hour?” he asked Peter. “Watch and pray so that you will not fall into temptation. The spirit is willing, but the flesh is weak.”He went away a second time and prayed, “My Father, if it is not possible for this cup to be taken away unless I drink it, may your will be done.” (Matt 26:36-42)


While reading the text about the garden of Gethsemane the thought wants to travel to another garden. The garden of Eden. In the first garden the human being did not trust that the way of God was best for her. So she went her own way. But she did not know the price of her choice. The human in the second garden knew exactly the price of His choice. Still he trusted that Gods way was the best.

So often I have questioned why God punished them so hard in Eden. After all they did not understand. No, they did not understad, so perhaps what God did was not a punishment at all, but a consequence, a necessary intervention. A rescue. Since he already knew who would take the real punishment of the human betrayal. Himself.

The human being does not understand the consequences of her actions. She does not have the full picture so she makes many mistakes. She hurts herself and others. She is strong sometimes and weak sometimes. She is wise sometimes and completely insane sometimes. He in the garden knows all this but he is still madly in love with her. He wants her back. And for that he must pay an inhumanly high price. That is why his body is shivering and anxiety is tormenting him as he pray to his Father for another solution. An other way to win her back. But there is no other way. He must be divorced from his Father, from life itself, and enter the darkness. All alone.

So he does it. He takes on all the crap that has ever happened and will happen och says “Father forgive them for they know not what they do” (Luke 23:34). He dies so that she can live.

So that their love story may never end. Ever.

At times it seems like God has left us with our madness and short-termism, but he has not. He is here. Creating beauty out of broken pieces. Again and again. Every little deception that would push her further away from him, righteousness himself, has no effect. Now, when Jesus through his death, has said an eternal “forgive her for she knows not what she does”, NOTHING can separate her from him. All that belongs to him now also belongs to her. He is her home. Their love will never end. His heart is aching of desire to receive her on the other side.

If she want it of course.

In the garden of Eden where the humans hid, God calls “Were are you?!” (Gen 3:9).  In the garden of Getsemane, it is as if Jesus answers “Here I am!”. He stepped into that shame-filled distance between them. When Jesus answers the Fathers question there is no shame, no guilt, no condemnation. No sin. It is all replaced by himself. In Him the human being is found, by their Creator, that has called on her heart for so long. In all her shortcomings she is devoured by love. There is no room for anything else.

Only love.


Written by Emelie Rönnerfors


Sedan gick Jesus med dem till en plats som kallas Getsemane, och han sade till lärjungarna: “Sätt er här medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner, och han greps av sorg och ångest och sade till dem: “Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: “Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Matt 26:36-39)


I texten om Trädgården i Getsemane vill tanken ovillkorligen gå till en annan trädgård. Edens trädgård. I den första trädgården litade inte människan på att Guds väg var bäst för henne. Hon gick sin egen väg men förstod inte priset för sitt val. Människan i den andra trädgården förstod i allra högsta grad priset för sitt val. Trots det valde han att lita på att Guds väg var bäst.

Så ofta har jag tänkt om det som hände i Eden; hur kunde Gud “straffa” dem så hårt, de förstod ju inte. Nej, det förstod inte så kanske var det inte alls ett straff utan en konsekvens eller en tvungen åtgärd. En räddning. Han visste ju redan då vem som skulle ta det verkliga straffet av människans svek. Han själv.

Människan förstår inte konsekvenserna av hennes handlingar. Hon har inte hela bilden och därför gör hon många misstag. Hon sårar sig själv och andra. Hon är stark ibland och svag ibland. Klok ibland och helt galen ibland. Han i trädgården vet allt detta men är så vansinnigt förälskad i henne. Han vill ha henne tillbaka. Och för det måste han betala ett omänskligt högt pris. Därför skälver hans kropp och ångesten kryper i honom när han ber sin far om en annan utväg. Ett annat sätt att vinna tillbaka henne. Men det finns inget annat sätt. Han måste skiljas från sin far, från livet självt och gå in i mörkret. Ensam.

Så han gör det. Tar på sig all skit som hänt och som någonsin kommer hända och säger “Förlåt dem fader, för de vet inte vad de gör”(Luk 23:34). Han dör för att hon ska få leva.

För att deras kärlekshistoria inte ska ta slut. Aldrig någonsin.

Det kan verka så ibland, men Gud har inte utlämnat människorna till deras galenskap och kortsiktighet. Han är där, plockar upp skärvor och skapar nytt. Hela tiden. Varje litet svek som egentligen skulle fört henne längre bort från honom, heligheten själv, har ingen effekt. Nu när Jesus genom sin död sagt ett evigt “förlåt henne för hon vet inte vad hon gör” finns INGET som kan skilja henne från kärleken själv längre. Allt som är hans är nu hennes. Hon hör hemma hos honom. Deras kärlek har inget slut. Hans hjärta bultar av längtan att få ta emot henne på andra sidan.

Om hon vill såklart.

I Edens trädgård gömmer sig människan när Gud ropar “Var är du?” (1 Mos 3:9).  I Getsemane trädgård är det som om Jesus svarar och säger “här är jag!”. Han kliver in i det skuldtyngda tomrum som uppstått. När Jesus svarar på den frågan finns ingen fördömelse, ingen skuld, igen skam. Ingen synd. Allt ersätts av Jesus. I honom blir människan funnen, av Gud, som så länge sökt hennes hjärta. I sin bristfällighet blir hon helt uppslukad av kärlek. Det finns inget utrymme kvar för något annat.

Bara kärlek.


Skrivet av Emelie Rönnerfors